Hej mitt vinterland!

Igår söndag och långpass på agendan eller långpass vill jag ändå inte kalla det. Ett längre pass en de som avverkas under vardagarna är nog det rätta namnet. Jag tog rundan via Hässelbyslott-Hässelbystrand-Skälbyvägen-Lunda Industriområde-spånga Stn och hem, ca 15 km.

Har ni tänkt på sommaren när man börjar jogga så tar den ca 10 minuter innan alla blodkärl, leder, luftrör är uppvärmda och i full funktion. Pulsen sjunker några slag fast man håller samma ansträngningsnivå. Nu på vintern flyttas "den magiskazonen" längre in i passet, kanske 15 min eller 45 min. I värsta fall känns hela passet som att man andas igenom ett sugrör och lederna knastrar och knakar mer än isen på Mälaren.

 

Frost på luvan, äntligen!

 

På någotsätt längtar man ändå till vintern. Det är något speciellt att få dra på sig understället och försöka få på kompressionskläderna utan att allt undertill klumpar sig. Det är mörkt och tyst när man tar de första stegen. I några få fönster lyser julstjärnan men de flesta hem är nedsläckta. Efter ett tag börjar folk vakna till liv och om man tittar in genom fönsterna ser man deras frukostvanor. Allt är tyst och man är ensam, inte ensam så man lider eller har tråkigt. Man pratar med sina demoner om livet, om framtiden, om passet som snart är slut. Ju närmare hemmet man kommer, desto mer handlar det om att göra sig av med mjölksyran och demonerna. Hemma stretchar man lite på gården. Hänger på vaderna och gör den traditionella "höftböjar stretchingen" mot grannens staket. Man hänger gärna lite extra på den övningen, för att försäkra sig om att man blivit sedd av den nyvakna grannen. Bara så att man kan vinka så där energifullt och glatt och därigenom strö lite salt i det redan dåliga samvetet.

När du sakta öppnar dörren vet du att övriga är uppe. De stelfrusna öronen värms upp av tam-tam-tam-pang-pang-bom.