Ett år i finnskogarna

Jag tänkte att istället för att skriva om tröskelpass på trainer, löpning i regn eller sim bland pensionärer så kan jag bjuda på lite historier om Junosuando. Det är säkert någon byaålderman som kommer att säga att jag har fel här eller där och då får det vara så.

Junosuando är alltså byn jag växte upp i. Namnet Junosuando är svensk-finsk förfinat från samiskan där savvana betyder sele eller lugnt vatten. Vilket speglar Toreälvens flöde förbi byn. 

Byn ligger ca 10 mil norr om polcirkeln,13 mil sydost om Kiruna och 5,6 km norr om Pajala

Junosuando var tidigare en egen kommun men tillhör Pajala idag, men är fortfarande en kyrkby. Kyrkan ligger på byns högsta punkt uppe på Kyrkobacken. Vid kyrkan finns församlingshemmet, ett kyrktorn och en gammal stor gran som fick julbelysning tidigare. Idag tror jag att det är ca 350 invånare vilket skulle innebära en halvering av befolkningen sedan 70 talet. 

I mitten av 80-talet fanns det två skolor i byn. Lillaskolan låg vid vägen till Karlsbyn och där fanns förskolan och 1-3:an. Bakom skolan fanns en tennisbana och ett liten grusyta som användes som fotbollsplan. Storaskolan låg några hundra meter närmare "centrum" och där gick klasserna 7-9. I skolan fanns gymnastiksalen,badhuset, musiksalen, matsalen, slöjdsal och belysningsknappen för elljusspåret. Skolan hade en stor asfalterad ytan som vi brukade spela långboll på. Långboll är en förenklad version av brännboll. Det fanns även en fristående byggnad där kemi,fysik och biologiämnena hölls. Nu undrar ni säkert var vi gick 4-6:an vilket vi inte gjorde, för vi var så snabbutbildade.. Nä det gjorde vi i grannbyn Kangos.

Vid den här tidsepoken fanns det några större arbetsgivare i byn. Henrikssons Åkeri, ICA, Konsum, BP, skolan, föreningar och många fler. 

Vad jag kan komma ihåg hade badhuset öppet varje kväll. Nere i källaren lyfte de stora grabbarna vikter och spelade pingis, vi mindre höll oss i vattnet. När innebandy var som populärast var vi säkert uppemot 40 personer som spelade 3 mot 3 i vår gymnastiksal. I omklädningsrummen var det likasvårt att hitta en ledig krok som det är att få en hyres 1:a i Stockholm idag. Utanför parkerades skotrarna på rad. Karibo, Lynx 250, Lynx 3900 var några av de vanligaste märkena, lappmoppar även kallade. Det fanns några som hade sådana där fartvidunder som Polaris, Skidoo och Yamaha. Nästan varje helg gjorde vi någon resa med skotrarna och Pessingi, Lummivara, Masugnsbyn, Järnetsväg besöktes.

Runt slutet av april när snön börjar bli slaskig, parkerades skotrarna och det blev en transportsträcka tills snön var borta och det gick att gå i skogen. Samtidigt som vi sjöng Idas sommarvisa och fick sommarlov blev dagarna längre och nätterna kortare. Björklöven hade nått formen av råttöron vilket var ett tecken på att fiskesäsongen var här. Båt efter båt sjösattes längst Toreälven och plötsligt var skogskläder, fiskespön och röklukt lika vanligt på puben som tjejer var ovanliga. Jag och Robert Lustig emigrerade till Kurkkio där vi sysselsatte oss med kaffekok och fiske under flera veckor. 

Under september började löven ändra färg och fiskespöt byttes mot gevär. Byns gummor var livrädda att gå i bärskogarna samtidigt som de halvblinda gubbarna sattes på älgpasset. Jag själv höll mig till småvilt som Tjäder, Orre, Ripa och hare. 

Snart så la sig isen över våra vattendrag och nätterna börjar hålla tillbaka dagarna. Det uppstår samma transportsträcka som på våren men nu väntar man in snön. Skotern plockas fram när backen precis är täkt av snö, skidorna vallas och man hälsar vintern välkommen! 

Hoppas att du tyckte att det var lite intressant att läsa om något annat än träning! 

Näkeniin!