Livet är inte rättvist. Det finns människor med så mycket glädje. Ni känner säkert någon sådan i er bekantskapskrets, en glädje spridare, en ärlig snäll person.
Jag har äran att jobba med en sådan kille. Jag känner honom inte jättebra men vi pratar alltid länge, oavsett om det är telefon eller att vi träffas fysiskt. Jag har fått följa deras väntan på första barnet. Gett lite tips på praktiska saker. Vad som kan vara bra att ha, vad som är försäljarsnack.
Inatt fick jag ett SMS vid 0420 och läste mellan raderna med trötta ögon. Sambo, värkar, sjukhus, inte lever. Jag läser texten igen, inte lever. Barnet har dött under förlossningen.
Jag blir så tagen av detta så det är omöjligt att somna om. Tittar på Douglas som snarkar som en hel man. Han har sovit hela natten i sin egen säng, vanligt vis skulle jag uppskatta det. Inte nu!
Jag ska aldrig mer klaga på att han snurrar i sängen och håller mig vaken. Fan, jag ska aldrig mer klaga på något. Inte på vädret, inte på uppförsbackar eller motvind, inte på punkteringar.
Jag hoppas att du, alla ni som läser detta inser att ni har era barn till låns, att ni är barn till någon som vill er väl. Ta vara på tiden ni har. Cykla fast det regnar, stanna hemma om ni vill det, fast det är sol.
Nu ska jag läsa en bok med Dogge. Jag har läst den 1000 tals gånger, men jag gör det igen. För honom och för att jag vill läsa bok med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar