Bästa vs sämsta, eller hur är det?

En av de vanligaste synpunkterna om löpning är att. Det är så kul att komma ut och se områden. -Det bästa jag vet är att springa runt i en ny stad, tidigmorgon innan trafikpulsen startat och de sönderstressade ekorrhjulsmänniskorna börjar trampa runt. Igår fredag mina vänner måste jag alltså gjort det tråkigast med löpningen. Passet som ger minst nya ögonintryck, passet som cirklar sig runt andra människor och dessutom är sprunget mitt på dagen.

Vad fan är detta för pass tänker ni! Ja givetvis talar jag om 400m banan på Spånga IP med uppvärmningsjogg hemifrån förbi ett 10 tal skolklasser.

Kolla banan! Rakavägen från hemmet till Spånga IP, 2 km. Vilka vyer!
18 varv runt 400 m banan.
2 km nedjogg hem, samma väg. Inga konstigheter.

Passet då, förutom 2 km uppjogg och 2 km nedjogg?

2x1600 m i 10 km tempo
4x800 m i 5 km tempo
2x400 i 3 km tempo

De två första intervallerna går bra. Det är ingen större skillnad från det jag gjort under vintern.

Redan i mitten av 800-ingarna känner jag mig som MS Johan. Bogvisir mer, alltså munnen fullt öppen. Det enda jag tänker på är, låt inte hakan falla i marken.

400-ingarna är mest för att vänja vaderna vid påfrestningarna som uppstår vid lite högre fart och de känns idag!

Nu mina vänner är våren här! Första passet på banan för året är avklarat.

Den löpartid nu kommen, med lust för intervaller så stor. Nu nalkas ljuva mjölksyra och allt blir åter trött...