Då var det avklarat, Ironman Nice. Jag klarade inte målen
jag hade dels för att jag inte hade full koll på banan och förutsättningarna
när de skrevs. Men jag får citera Carl Brummer som beskrev det som att jag
besegrade banan. Vi drar detta från början så heter bloggen "Vägen till Nice"
och därför blir detta det sista inlägget i detta kapitel iallafall.
Söndagen 20130623 väckarklocka ringer 0430 jag äter en
normal frukost och gör det jag alltid gör på morgonen. Jag går ner till
växlingsområdet för att göra det sista justeringarna och lägga allt till rätta.
Klockan är kring 0530 och det är ca 1 timme till start. Det är praktisk taget
hopplöst att ta sig ur området! Det är folk överallt och när startskottet går
av når jag strandlinjen men torr dräkt och utan uppvärmning. Jag kastar mig i
vattnet tillsammans med de som siktar på att simma kring 90 minuter.
Simningen 3,8 km
Det är stora vågor som slår mot klapperstenarna. Strömmar
och ca 4500 armar och lika många ben gör det inte lättare att ta sig framåt i
fältet. Vissa vågor är så höga att när du tar ett armtag drar du bara i luften.
Jag varierar mellan bröstsim och lägger i en spurt crowl när det kommer en
lucka och plockar placeringar. Att navigera är lika lönlöst som att be om ränta
på ditt lönekonto! Alla följer varandra likt blinda hönor som letar frön.
Någonstans mellan 2:a och 3:e bojen får jag bra flyt och kommer in i simningen.
Tyvärr så finns det inga "bra fötter" att ligga bakom så jag väljer
en egen linje lite på sidan där jag kan simma fritt. Jag når stranden och varvningen
efter ca 50 min vilket ger 2:06/100 m sista 1200 m avklaras på 2:07/100m och
min totala Simtid blir strax under 80 min. Detta skall alltså jämföras med att
jag simmar LÄTT 1.50/100 m hemma. Jag reviderar målsättningen här och bestämmer
mig för att göra ett bra lopp.
T1
Det är svårt att ta sig upp ur havet. Stenarna gör
väldigt ont under fötterna och det är trångt runt påsarna. Det är ingen ordning
alls och folk byter om överallt, franskt helt enkelt.. ; ) Jag har säkert 150 m
att springa med cykeln innan jag får kliva upp på den.
Cykling 180 km
Jag går ut lugnt och tittar på husen, folken och omgivningen när vi rullar ur Nice. Jag hör Alex skrika längst vägen, kul med bekanta som hejar! Försöker fylla på med vätska och energi som jag förlorat under simningen. Vi rullar på och efter ca 20 km når vi Cote de la Condamine. Där är det en 90 graders sväng åt vänster och sedan vänder vägen 12 % uppåt. Det är kanske 10 personer som leder cykeln i de brantaste partierna. Nu har vi sakta börjat plocka höjdmeter och det är en fantastisk vy som öppnar sig. Jag kör stenhårt på coach Clas direktiv och har koll på pulsen och dricker och äter regelbundet. Jag hör någon ropa heja Stockholm City bakom mig och det är klubbkompisenAlexanders flickvän Beatrice som tävlar för SPIF, vi följa åt en bit och snackar lite. Vid 50 km kommer en brant utförsbacke med svåra kurvor.
Tyvärr så dog en 30 årig man från England här och det var
inget trevligt att passera olycksplatsen . Att se honom ligga där ger
perspektiv på livet. Detta är något jag kommer bära med mig resten av livet!
Nu börjar den riktiga cyklingen upp mot Gourdon. Backen
består av en höjdskillnad på ca 800 m som ska tas på 15 km. Vi är ett gäng på 4
personer som rullar ihop varav ena killen gjorde Vättern på 6:55 förra året,
alltså bra cyklister. Jag tycker att jag står mig bra i sällskapet men att
energilarmet tjuter tätt! Jag har ett larm inställt som larmar när jag
förbrukat 200 kcal vilket motsvarar en gel+sportdryck. När det är ca 3 km kvar
till toppen tappar de tempot och jag lämnar gruppen. Väl uppe uteblir de
nedförsbackarna som jag förväntat mig och vi ligger i tempobågen i ca 25 km
innan det vänder nedåt. Jag hinner inte speciellt långt innan jag möter
ambulans efter ambulans och svarta bromsspår ligger i varje kurva.
Asfalten är gropig och dålig och flaskor ligger överallt.
Träd och buskar skymmer kurvorna vilket gör det omöjligt att se faror. Ibland
möte du en bil på vägen eller så körde de tillsammans med oss tävlande. Det
kändes som att det kan stå tjugo kor på vägen bakom nästa krön!
Jag sneglar på hastighetsmätaren och det närmar sig 65
km/h när jag blir omkörd och då pratar vi farter uppåt 75 blås utan sikt.
Färden fortsätter och jag rullar på lugnt och kontrollerat. Jag känner sig så
jävla stark att jag kan hålla igen ännu mer på cyklingen. Äta och dricka är det
som jag tänker mest på. Det börjar trycka på och jag försöker pissa under tiden
jag cyklar utan framgång och får stanna till. Vi tar några bergstoppar till och
vid 120 km vänder det hemåt. Nu har jag gjort av med alla mina gel och energikakor
och då pratar vi om 15 gel och 2 kakor. Jag får stanna och sno åt mig ett par
vid nästa depå. Jag passar på att utnyttja nedförsbacken till att fylla på
rejält med energi och tömmar allt innan jag når Nice igen. Jag är väldigt nöjd
med min cykling både taktiskt och prestations mässigt. Pulsen stannar på 143 i
snitt vilket är 2 slag lägre än planerat och kadensen på 85rpm. Jag har
förbrukat 5300 kcal vilket motsvarar 0,75 L sportdryck och 3 gel per timme.
T2
När jag rullar in mot växlingen har jag klivit ur skorna
och gör en stilenlig avstigning. Mattorna som vi springer på är glödheta! Det
gör nästan ont i fötterna. Jag byter om till löparskor, keps och tar med mig 3
egna gel, oklart varför...
Löpning 42,2 km
Tyvärr så täcker den bara en liten del av förödelsen. Nu
är det total motivationsbrist! Jag har fan inte tränat regelbundet dag efter
dag i 9 månader för att stoppas av blåsor på fötterna. Jag vill bara lägga mig
ner och gråta, kasta skorna och åka hem. Jag tar dock mig samman och väljer att
fullfölja för de som stöttat mig under året, så jag haltar/springer/joggar/går
de sista 25 km. När jag viker av mot
upploppet ser jag en kille gå ut på sitt första varv av löpningen, fy fan!
Vi är två som kommer upp på mattan samtidigt och avslutar
de sista hundra metrarna med en hård spurt uppgörelse.
Idag är det två dagar sedan loppet och jag känner mig
oberörd i ben och kroppen, ja förutom fötterna och förkylning då! Just nu är
jag helt tömd på motivation till tävling. Jag vill bara få tävlingen inställd
så den 30 åriga killen levt vidare.
Jag vet inte om jag kommer att ta på mig en nummerlapp,
det får tiden utvisa.
Mamma, pappa, Anna och Jim för stöttning och support
Clas Björling som hjälp mig under året med träningen,
motivationen, tipsen och råden.
Mina tankar går till de i England som kanske följt sitt
barn, pappa, vän, man eller vad han nu var via internet och undrat vad som hänt
när mellantiderna tar slut...
Snyggt jobbat, gubben! Du beskriver en dag med massa starka upplevelser!
SvaraRaderaJag är helt övertygad dock om att utan min gel på Playitas hade du varit kvar där nere ;-).
Du kommer tävla igen! Snart!
/Lars
Hola, utan din gel hade jag nog varit kvar som kol i öknen... Men jag väggade inte i Nice! Gjorde av med strax över 20 gel och oändligt antal flaskor dryck på cykeln. Jag hoppas att jag hittar gnistan snart.
SvaraRadera